Idag, strax innan 12, efter en tids sjukdom så fick min äldsta katt somna in på det lokala djursjukhuset.
Sedan i november har jag sett att hon tappat vikt, men ätit och druckit normalt så jag har trott att det varit en formsvacka för henne. Trots viktnedgång så har hon ändå varit sitt vanliga mysiga jag och sovit vid min huvudkudde varje natt.
I lördags var en polare hit och vi tittade på film och då hoppade hon upp i hans knä en sväng och ”attack-myste” lite. Hon hade en tendens att nästan ge en en dansk skalle varje gång hon kände sig kelsjuk, därav uttrycket attack-mys.
I måndags började allt bli sämre…
Hon blev slöare och när jag klappade henne så kunde jag knappt längre höra hennes bekanta spinnande. Hon drack fortfarande vatten men på tisdagen så verkade det som om hon knappt ätit något. Igår kväll bestämde jag mig för att låta henne somna in. Hon ville inte längre dricka vatten och benen bar henne knappt. När hon låg vid min sida i sängen på natten var hon så liten och jag kände att mitt beslut var rätt för henne.
Idag vid 11 plockade jag så fram buren och hon gick nästan in i den självmant, liksom hon kände vad som var på väg och ville visa mig att hon var redo. Den veterinär som gav henne sprutan var den veterinär som tog hand om henne på hennes första besök så på sätt och vis var det passande att han också var med på hennes sista. Cirkeln blev sluten…
Jag fick vara själv med henne en stund efteråt. Jag grät och när min mormor kom in i rummet för att titta till mig så skakade jag i hela kroppen av sorg. Jag smekte hennes päls med skakande händer där jag stod hukande och talade lugnt till henne trots livet redan lämnat henne. Jag såg hur mina tårar lämnade små pölar på bänken där hon låg, stilla och utan smärta. Även om jag visste inom mig att jag gjort det rätta för min katt så skrek mitt hjärta ändå ordet saknad..!
Resan hem var ganska tyst i bilen och jag fylldes av gamla minnen av de år hon följt med mig. Hela kvällen har jag känt mig tom på insidan och även om jag har en katt till så finns ändå tomheten av den andra. Natten kommer att bli jobbig eftersom hon alltid sov bredvid min huvudkudde. Att mista ett husdjur man älskar är aldrig lätt och trots att detta inte är vare sig första eller sista gången det händer mig så kommer det nog alltid att göra lika ont.
Sov nu och vila i frid min älskade Fanta ❤
Minnena av dig kommer jag att bära med mig för evigt!
Flash 