För någon speciell…

Grattis på din dag misse 🌹

I Ensamhetens Fästning…

Ingen är någonsin helt ensam.

Ibland känns det som att ovanstående påstående är ett hån mot sånna som mig, mot oss som är ”annorlunda”.
För ibland känner jag mig ensam, övergiven och som att allt och alla har viktigare saker i sina liv än att spendera tid med mig.
Idag är en sån dag…

Jag har vänner, flera av dem nära, men just idag så har varje förslag jag kommit med, varje invit, mötts av motstånd i form av andra planer, oväntade besök eller i vissa fall, dåliga ursäkter. Visst jag har full förståelse att världen inte stannar upp bara för att jag känner mig social. Men pga hur mitt sinne tolkar världen och vad som sägs till mig så börjar jag genast analysera allt i kubik och därefter börjar jag känna min utanför, som en outsider som ingen vill ha med att göra.
Känns som om jag är en av de många tiggare som nu mera sitter utanför i stort sett varje affär och ber om en slant eller bara något så enkelt som ett vänligt ord som bekräftar dem som människor.
Men de är paria, de utstötta i samhället och något som de ”normala” inte vill befatta sig med. Idag är jag en av dem.

Om vargen, månen, kärleken och döden…

Många tror inte på kärlek vid första ögonkastet.

Jag gör det, även om jag länge trott att sådant bara hände en gång i livet och i romantiska komedier signerade Hollywood.
Även om kärlek, eller kanske mer exakt, känslor skrämmer mig så dras jag ändå till den och en del av mig hoppas varje gång att ”den här gången kommer det att bli annorlunda”.
Kanske är det så att jag söker mig till kärleken eftersom jag saknar tryggheten som det ger mig? En trygghet som jag inte haft under barndomen? Trots rädslan så likt vargen ylar jag mot månen i saknad för det som finns där uppe.

Det finns en gammal indianlegend om hur vargen och månen är älskade, men genom list skiljs åt och det är därför vargar ylar mot himlen, som en slags hymn för de två evigt älskade som aldrig mer får vara tillsammans. Finns också massor med musik och dikter på ämnet.
Jag gillar historien. Innerst inne är jag, liksom många andra, en hopplös romantiker och en sån grej går jag igång på. Bonusfakta om vargar: De blir partners på livstid.

Men jag glider ifrån ämnet…

I slutet av förra sommaren kom mitt aningen ”extravaganta” leverne till ett snabbt stopp. Jag mötte kvinnan – hon med stort ”K”.
Jag hade via en dejtingsajt haft kontakt med en del tjejer och mina avsikter var alltid sex.
En kväll sprang jag på ytterligare en profil som tilltalade mig. Jag tog kontakt och efter en tids skrivande bytte vi nummer och bestämde oss för att ses. Denna gång var jag nervös, vilket inte tillhörde vanligheterna. Eftersom jag normalt sett inte är känslomässigt engagerad när jag möter en av mina tillfälliga förbindelser, vilket jag trodde att detta skulle bli. Men denna gång skulle bli annorlunda…

I passionens spår…

Vet att det var väldigt längesedan jag skrev något alls här men kanske är det på tiden att jag tar upp mitt bloggande.
Trots allt så tycker jag att det är befriande att skriva om mina tankar och erfarenheter.
Problemet är väl bara att när jag mår bra så uppgår jag helt i min tillvaro och då hamnar en massa saker långt ner på min lista och bloggandet är nog en av de sakerna.
Mår jag då dåligt nu? Både ja och nej. 2014 blev en resa då mycket hände och en del kommer jag att summera här…

Jag har under mitt liv varit med flera kvinnor. Många kan man nog rent utav säga. Då ibland det här med känslor blir för komplicerat så faller jag in i ett sexuellt beteende där jag har tillfälliga kontakter. Detta är för att känna närvaro och passion tillsammans med en annan människa, men utan att komplicera allt med känslor.
Jag har en ganska hög aktning för det täckta könet så de som vill predika ”moral” i det jag gör och att jag utnyttjar kvinnor – go ahead. Visst har flera av mina kontakter med kvinnor varit enbart av sexuell art, men detta har jjag varit rak och ärlig med för att undvika missförstånd längre fram. Min erfarenhet är att dessa upplevelser kan bara delas en viss tid innan någon utvecklar känslor. Där bryter jag, oavsett vem som har känslor…

När vårens regn rensar själen…

Nu var det en lång tid sedan jag sist skrev något i bloggen.
Tidigare mönster visar nog på att jag oftast skriver när jag mår dåligt, vilket i sig inte är felaktigt, och man kanske av detta kan dra slutsatsen att jag mått bra en lång tid. Även om jag mått väldigt bra i perioder så är svaret mer att jag saknat inspiration.

Våren och hösten är sånna typiska perioder när jag dyker i psyket och sjunker ner till den plats där de mörka tankarna regerar med järnhand. Jag tycker hösten är vacker med alla sina färger och regn har alltid tilltalat mig för jag känner att det speglar mitt sinne (kanske för att jag sällan gråter) så jag borde inte reagera negativt. Samma sak med våren. Det är en tid av regn och pånyttfödelse när man ser hur blommor dyker upp och gräset återtar sin gröna färg efter dvalan under snön. Fåglar som sjunger av kärlekens längtan och katter som helt plötsligt får en drivkraft att även dem stämma upp i sång under nattens timmar.
För en tid sedan så fick jag än en gång uppleva hur ångesten kastade sig över mig. Jag blev handlingsförlamad och isolerade mig. Detta trots att jag alltid ger rådet till andra i liknande situationer att omge sig med vänner och sina nära och kära som kan ge den stöd för att slippa utkämpa sina slag själva. Men jag har alltid varit bättre på att ge råd än att följa dem…

Tankar om att avsluta livet och att skada mig själv fanns än en gång närvarande och även om mina vänner gjorde tappra försök att få mig att tänka på annat så när jag sedan var ensam i mitt hem om kvällen och natten så kom tankarna tillbaka. Jag kände en känsla av hopplöshet mot allt i livet – en känsla av att jag egentligen inte ville dö, men jag orkade inte leva längre.

Jag vet att det som leder till dessa perioder är ett kaleidoskop av pusselbitar och inte en enskild sak, så jag hade kommit hit förr eller senare ändå. Just den här gången så tror jag att det inte heller var en specifik händelse som fick mig att tappa fotfästet utan mer att allt skedde i ett ögonblick då jag var helt oförberedd. 
Trots att jag sedan några månader tillbaka är ute i arbetslivet igen och jobbar fyra dagar i veckan på en tatueringsstudio där jag även blivit lärling och jag trivs fantastiskt bra, så finns det alltid saker som hela tiden försöker dra ner mig i den avgrund som jag försökt att ta mig upp ur sedan min kollaps 2011.
Egentligen så är mitt jobb på studion den sak som nu mer får mig att kliva upp på morgonen…

Även om jag ler med ansiktet och skrattar så om du ser in i mina ögon så saknar de helt ljus. Däri kan du se min ångest och känslan av att inte vilja dö men samtidigt inte leva…

De masker jag bär…

Bilden är tagen från filmen The Crow från 1994. En av mina stora favoriter i filmväg som jag kan se hur många gånger som helst. Dock tänkte jag inte skriva så mycket om filmen, utan om något helt annat…

Vissa av de som känner mig väldigt väl har beskrivit mig som en social kameleont, en som liksom passar in i de flesta sammanhang och konstellationer av människor. Till viss del är det sant. Jag har hamnat i ganska hetsiga dispyter många gånger på grund av mina ganska bestämda åsikter om saker och ting. Under mina yngre år så var jag dessutom bisarrt envis och vägrade ofta erkänna att jag hade fel och bad sällan om ursäkt. Dessa saker har jag, tack och lov, fått ordning på nu på senare år och är en smula mer ödmjuk. Men hur som helst så har, jag trots att jag inom mig ofta känt mig som en outsider, många gånger lyckats smälta in och kunna diskutera, skratta och fungera med människor som i grunden är väldigt olika mig själv.

Om man ska tro på astrologi (vilket jag till viss del gör) så ska man, om man liksom jag är tvilling, vara en ganska utåtriktad social varelse som ofta kan vara upphov till skratt och spännande samtal. Detta behöver ju inte alls bero på att man råkar vara född i början av sommaren och ha ett skvatt med stjärnor att göra, men i vilket fall så känner jag väldigt ofta igen mig när jag läser om tvillingarna och deras personligheter. Däremot läser jag inte horoskop.

Men i alla fall så har jag den senaste tiden kommit till en insikt som både var lite skrämmande, men också något av en ”aha-upplevelse” när jag insåg att jag oftast bär en mask. Denna mask har den unika förmågan att imitera saker.

Rädslan för kärlek – Del 2

Vi ser den på film och i TV. Vi läser om den i böcker. Den sanna kärleken.
Vissa upplever den till och med varje dag, men jag är inte vissa…

Som jag skrivit förut så skrämmer kärleken mig. Jag möter ibland en kvinna som gör starkt intryck på mig.
Ofta så faller jag först. Jag förvandlas till den som vill mer än bara vänskap. Kanske är det så att jag, i och med detta, skrämmer bort henne? Jag börjar tro att denna gång kommer att bli annorlunda. Denna gamla heliga treenighet av tro, hopp och kärlek vaknar till liv som en eld inom mig och helt plötsligt rämnar alla mina försvar och jag, likt en dödsdömd utan något att förlora, kastar mig ut från klippan och faller. Fallet bromsas till en början, men till slut så möter jag botten och jag ligger där, ensam, naken, krossad och blödande. Hjälplös som ett barn ligger jag där och ser upp mot  klippkanten och hoppas att hon fortfarande finns där, men hon är borta.

Flera gånger har jag blivit sårad och några gånger har jag sårat andra. Detta har gjort mig, till viss del, kall, hård. Eller för att använda ett uttryck som min mor använde för många år sedan så är jag känslomässigt störd. Kanske är det min