Nu var det en lång tid sedan jag sist skrev något i bloggen.
Tidigare mönster visar nog på att jag oftast skriver när jag mår dåligt, vilket i sig inte är felaktigt, och man kanske av detta kan dra slutsatsen att jag mått bra en lång tid. Även om jag mått väldigt bra i perioder så är svaret mer att jag saknat inspiration.
Våren och hösten är sånna typiska perioder när jag dyker i psyket och sjunker ner till den plats där de mörka tankarna regerar med järnhand. Jag tycker hösten är vacker med alla sina färger och regn har alltid tilltalat mig för jag känner att det speglar mitt sinne (kanske för att jag sällan gråter) så jag borde inte reagera negativt. Samma sak med våren. Det är en tid av regn och pånyttfödelse när man ser hur blommor dyker upp och gräset återtar sin gröna färg efter dvalan under snön. Fåglar som sjunger av kärlekens längtan och katter som helt plötsligt får en drivkraft att även dem stämma upp i sång under nattens timmar.
För en tid sedan så fick jag än en gång uppleva hur ångesten kastade sig över mig. Jag blev handlingsförlamad och isolerade mig. Detta trots att jag alltid ger rådet till andra i liknande situationer att omge sig med vänner och sina nära och kära som kan ge den stöd för att slippa utkämpa sina slag själva. Men jag har alltid varit bättre på att ge råd än att följa dem…
Tankar om att avsluta livet och att skada mig själv fanns än en gång närvarande och även om mina vänner gjorde tappra försök att få mig att tänka på annat så när jag sedan var ensam i mitt hem om kvällen och natten så kom tankarna tillbaka. Jag kände en känsla av hopplöshet mot allt i livet – en känsla av att jag egentligen inte ville dö, men jag orkade inte leva längre.
Jag vet att det som leder till dessa perioder är ett kaleidoskop av pusselbitar och inte en enskild sak, så jag hade kommit hit förr eller senare ändå. Just den här gången så tror jag att det inte heller var en specifik händelse som fick mig att tappa fotfästet utan mer att allt skedde i ett ögonblick då jag var helt oförberedd.
Trots att jag sedan några månader tillbaka är ute i arbetslivet igen och jobbar fyra dagar i veckan på en tatueringsstudio där jag även blivit lärling och jag trivs fantastiskt bra, så finns det alltid saker som hela tiden försöker dra ner mig i den avgrund som jag försökt att ta mig upp ur sedan min kollaps 2011.
Egentligen så är mitt jobb på studion den sak som nu mer får mig att kliva upp på morgonen…
Även om jag ler med ansiktet och skrattar så om du ser in i mina ögon så saknar de helt ljus. Däri kan du se min ångest och känslan av att inte vilja dö men samtidigt inte leva…