Medan mörkret faller, följer tårarna efter…

Ångest.

En gammal vän som jag inte träffat på länge har bestämt sig för att återuppta vår gamla bekantskap. Jag gör något jag näst intill aldrig gör – jag gråter.
Det är bara några få tårar som rinner nerför mina kinder, men ändå så finns de där.
Jag känner den svala vätskan rinna och de som redan fallit har stelnat och jag känner saltet på huden. Mitt inre skriker dock. Det känns som om hela himlen fallit ner över mig. Jag är trött men kan inte sova och det känns som om jag gått vilse i livet och knappt vet vem jag är längre.
Jag vet heller inte vad som orsakar allt detta.
Min nya tjänst på skolan har precis börjat och de senaste två veckorna har varit ett enda långt elddop. Datorer som ska ut till 200+ elever. Fel som uppstått under uppdatering under sommaren. Lärare och elever som jagar mig och vill ha hjälp.
Jag får höra varje dag från både lärare och elever att det är så bra att jag har börjat på denna tjänst och vilken resurs jag är för skolan.
Jag känner mig inte som en resurs, utan som en hund, någon som kommer när man visslar. Mina kollegor på IT har det inte lättare förvisso…
Jag intalar mig varje dag att bara de första veckorna gått så blir nog denna tjänst så rolig som jag hoppades på när jag tackade ja… Läs mer

Annonser

I Ensamhetens Fästning…

Fortress-matte7

Ingen är någonsin helt ensam.

Ibland känns det som att ovanstående påstående är ett hån mot sånna som mig, mot oss som är ”annorlunda”.
För ibland känner jag mig ensam, övergiven och som att allt och alla har viktigare saker i sina liv än att spendera tid med mig.
Idag är en sån dag…

Jag har vänner, flera av dem nära, men just idag så har varje förslag jag kommit med, varje invit, mötts av motstånd i form av andra planer, oväntade besök eller i vissa fall, dåliga ursäkter. Visst jag har full förståelse att världen inte stannar upp bara för att jag känner mig social. Men pga hur mitt sinne tolkar världen och vad som sägs till mig så börjar jag genast analysera allt i kubik och därefter börjar jag känna min utanför, som en outsider som ingen vill ha med att göra.
Känns som om jag är en av de många tiggare som nu mera sitter utanför i stort sett varje affär och ber om en slant eller bara något så enkelt som ett vänligt ord som bekräftar dem som människor.
Men de är paria, de utstötta i samhället och något som de ”normala” inte vill befatta sig med. Idag är jag en av dem.

Läs mer

Om vargen, månen, kärleken och döden…

howling-wolf

Många tror inte på kärlek vid första ögonkastet.

Jag gör det, även om jag länge trott att sådant bara hände en gång i livet och i romantiska komedier signerade Hollywood.
Även om kärlek, eller kanske mer exakt, känslor skrämmer mig så dras jag ändå till den och en del av mig hoppas varje gång att ”den här gången kommer det att bli annorlunda”.
Kanske är det så att jag söker mig till kärleken eftersom jag saknar tryggheten som det ger mig? En trygghet som jag inte haft under barndomen? Trots rädslan så likt vargen ylar jag mot månen i saknad för det som finns där uppe.

Det finns en gammal indianlegend om hur vargen och månen är älskade, men genom list skiljs åt och det är därför vargar ylar mot himlen, som en slags hymn för de två evigt älskade som aldrig mer får vara tillsammans. Finns också massor med musik och dikter på ämnet.
Jag gillar historien. Innerst inne är jag, liksom många andra, en hopplös romantiker och en sån grej går jag igång på. Bonusfakta om vargar: De blir partners på livstid.

Men jag glider ifrån ämnet…

I slutet av förra sommaren kom mitt aningen ”extravaganta” leverne till ett snabbt stopp. Jag mötte kvinnan – hon med stort ”K”.
Jag hade via en dejtingsajt haft kontakt med en del tjejer och mina avsikter var alltid sex.
En kväll sprang jag på ytterligare en profil som tilltalade mig. Jag tog kontakt och efter en tids skrivande bytte vi nummer och bestämde oss för att ses. Denna gång var jag nervös, vilket inte tillhörde vanligheterna. Eftersom jag normalt sett inte är känslomässigt engagerad när jag möter en av mina tillfälliga förbindelser, vilket jag trodde att detta skulle bli. Men denna gång skulle bli annorlunda… Läs mer

I passionens spår…

Vet att det var väldigt längesedan jag skrev något alls här men kanske är det på tiden att jag tar upp mitt bloggande.
Trots allt så tycker jag att det är befriande att skriva om mina tankar och erfarenheter.
Problemet är väl bara att när jag mår bra så uppgår jag helt i min tillvaro och då hamnar en massa saker långt ner på min lista och bloggandet är nog en av de sakerna.
Mår jag då dåligt nu? Både ja och nej. 2014 blev en resa då mycket hände och en del kommer jag att summera här…

Jag har under mitt liv varit med flera kvinnor. Många kan man nog rent utav säga. Då ibland det här med känslor blir för komplicerat så faller jag in i ett sexuellt beteende där jag har tillfälliga kontakter. Detta är för att känna närvaro och passion tillsammans med en annan människa, men utan att komplicera allt med känslor.
Jag har en ganska hög aktning för det täckta könet så de som vill predika ”moral” i det jag gör och att jag utnyttjar kvinnor – go ahead. Visst har flera av mina kontakter med kvinnor varit enbart av sexuell art, men detta har jjag varit rak och ärlig med för att undvika missförstånd längre fram. Min erfarenhet är att dessa upplevelser kan bara delas en viss tid innan någon utvecklar känslor. Där bryter jag, oavsett vem som har känslor… Läs mer

När vårens regn rensar själen…

Nu var det en lång tid sedan jag sist skrev något i bloggen.
Tidigare mönster visar nog på att jag oftast skriver när jag mår dåligt, vilket i sig inte är felaktigt, och man kanske av detta kan dra slutsatsen att jag mått bra en lång tid. Även om jag mått väldigt bra i perioder så är svaret mer att jag saknat inspiration.

Våren och hösten är sånna typiska perioder när jag dyker i psyket och sjunker ner till den plats där de mörka tankarna regerar med järnhand. Jag tycker hösten är vacker med alla sina färger och regn har alltid tilltalat mig för jag känner att det speglar mitt sinne (kanske för att jag sällan gråter) så jag borde inte reagera negativt. Samma sak med våren. Det är en tid av regn och pånyttfödelse när man ser hur blommor dyker upp och gräset återtar sin gröna färg efter dvalan under snön. Fåglar som sjunger av kärlekens längtan och katter som helt plötsligt får en drivkraft att även dem stämma upp i sång under nattens timmar.
För en tid sedan så fick jag än en gång uppleva hur ångesten kastade sig över mig. Jag blev handlingsförlamad och isolerade mig. Detta trots att jag alltid ger rådet till andra i liknande situationer att omge sig med vänner och sina nära och kära som kan ge den stöd för att slippa utkämpa sina slag själva. Men jag har alltid varit bättre på att ge råd än att följa dem…

Tankar om att avsluta livet och att skada mig själv fanns än en gång närvarande och även om mina vänner gjorde tappra försök att få mig att tänka på annat så när jag sedan var ensam i mitt hem om kvällen och natten så kom tankarna tillbaka. Jag kände en känsla av hopplöshet mot allt i livet – en känsla av att jag egentligen inte ville dö, men jag orkade inte leva längre.

Jag vet att det som leder till dessa perioder är ett kaleidoskop av pusselbitar och inte en enskild sak, så jag hade kommit hit förr eller senare ändå. Just den här gången så tror jag att det inte heller var en specifik händelse som fick mig att tappa fotfästet utan mer att allt skedde i ett ögonblick då jag var helt oförberedd. 
Trots att jag sedan några månader tillbaka är ute i arbetslivet igen och jobbar fyra dagar i veckan på en tatueringsstudio där jag även blivit lärling och jag trivs fantastiskt bra, så finns det alltid saker som hela tiden försöker dra ner mig i den avgrund som jag försökt att ta mig upp ur sedan min kollaps 2011.
Egentligen så är mitt jobb på studion den sak som nu mer får mig att kliva upp på morgonen…

Även om jag ler med ansiktet och skrattar så om du ser in i mina ögon så saknar de helt ljus. Däri kan du se min ångest och känslan av att inte vilja dö men samtidigt inte leva…